isn't it funny
Läste en intressant krönika härom veckan. Den handlade om vår nya bloggargeneration, om behovet att berätta om sig själv, att göra sitt liv läsbart och fiktionen som resultatet. Krönikan handlade om hur författarna ökar och antalet läsare minskar. Om alla skriver, och koncentrationen ligger vid handen, vilka är kvar att med idel öron läsa? Och då alla skapar sina egna bloggar, vad händer med det skönlitterära? Blir det skrivna ordet underförstådd alltid sanningsenligt, alltså utan undantag självbiografisk? Med mänsklighetens nyfikenhet är även sanningsbaserade böcker de mest populära, utrotar vi frivilligt fantasin? Romantiken existerar inte i en bok om övergrepp på unga, boken är ju menad att få oss att öppna upp ögonen för mörkret omkring oss.
I'm just saying.
Think about it.
Lunchmöte!
Kommentarer
Trackback
