Stupid is as stupid does.

Jag sitter på jobbet. Jag har sovit i 4 h. Hej kom och hjälp mig. MEN.
Jag är ändå så jädrans nöjd. För igår unnade jag mig ett nytt läppstift. Och det lyfter hela mig själ. Kalla mig ytlig men jag är så glad över ett något så litet kan förgylla min trista tillvaro här på jobbet! Läppstiftet är en stark färg och jag fick så fina komplimanger igår. Som singel behöver hjärtat tinas upp med lite sådant ibland vettni.
Så oavsett hur jag mår fysiskt, så känns det helt okej här en lördagmorgon.
Perfekt, lagomt.

Och godis är billigt under denna helg. För er som missat (skickligt om ni lyckats)!

Nu ska ni få höra hur experimentet gick! Jag hade RÄTT. Folk reagerade inte särskilt mycket (särskilt männen) MEN det syntes långa vägar hur  en rökande gravid ung tjej störde dem. Blickar säger mer än tusen ord, så alla kunde egentligen bara sagt rent ut vad de tyckte, hade inte gjort större skillnad enligt mig. Ni skulle sett när vi gick fram till tre unga tjejer, ojojoj vilka blickar.

Nej nu är det helg.

Halloweenhysteri! Igår var det meterlång kö till Buttericks helt insane! Själv så har jag inte alls planerat något halloweenfirande alls. Jag är för lat. Men jag gillar att folk är engagerade i traditioner (även om den är kommersiellt betingad från usa) för då samlas familjer och det blir en annan slags lycka inblandad! Me like.

Nu ska jag iväg till stan för att hugga tag i experimentet!

Jag är som ett barn på julafton.

Jag saknar ett höstlov. När det finns så mycket att läsa i skolan så finner jag aldrig ro att läsa "privata" böcker. Böcker som jag valt, som jag vill läsa. De är nedprioriterade, men ack så saknade! Hur långt är det till jullov? Eller nej förlåt, vi har "tentaplugg" då, alltså en vecka till för att förbereda inför juridikmonsterprovet. Jusste, vi talade med lite gamla elever och tydligen så underkändes mer än hälften av klassen i juridik. Kul.

Men nu är nuet. Jag läser inte juridik. Jag har inte höstlov.

Det jag har är en kopp te i handen. En kopp jag fått av en fin vän. Telefonen piper och jag fnissar till. Det är mitt nu. Förutom att jag tappade min överviktiga bok på tårna (aj som fan) när jag skulle försöka svara smset och läsa samtidigt så är allt ganska harmoniskt. Till skillnad ifrån det förflutna och framtiden är nuet ganska litet. Eller? Mitt nu bestod av små detaljer. Precis som nuet då. Och det nu som väntar mig. Ibland kommer vi bra överens, jag och nuet.

I alla fall när det är bara vi.

En ny start, en ny kurs! Vi går direkt från psykologi till en snabbkurs på 2 veckor i socialpsykologi! Kursen består enbart av en gruppuppgift, nämligen ett socialpsykologiskt experiment! Exciting! Experimentet skall handla om outsagda normer, testa och synliggöra dessa för att sen skriva en rapport. I vår grupp så kommer två av oss (inte jag) förvandlas till gravida unga kvinnor. Som gravid kommer vi sedan gå fram till folk med en cigarett i handen och fråga om eld (vi går fram till folk som röker och obviously har eld). Vi kommer fråga många och olika typer av människor, och observera hur normer tar sig i uttryck fysiskt och psykiskt. Alltså hur människan som får frågan reagerar med talet (dvs vad personen svarar) i relation till vad ansiktet faktiskt säger. Vad tror ni? Jag tror att samhället är avdomnat, att vi förväntar oss att människor borde reagera med värsta predikan men att vi egentligen är så vana att ingen tänker på skadorna kvinnan orsakar barnet. Hur hemskt är inte det. Att det är vardagsmat för oss, och hur det svenska individualiserade samhället tänker "det är hennes ansvar, hon får skylla sig själv" och slutligen så bryr sig ingen? Inget happily ever after här inte.

Ps.

Idag fyller min gamle far år! Det betyder festligheter här hemma, jag och bror förbereder lamb-ribs (jag äter något annat) och massa annat gott! KUL. För det är en i raden överraskningar jag har uppstoppat i skjortärmen (eftersom allt händer i okt, nov = alla fyller, lämnar mig blabla).

Hösten är överraskningarnas årstid!

You heard me! Tack vare alvedon är mitt snorparty över! Jag är nu officiellt tillräckligt inte äcklig för att vistas bland folk. Detta skall firas med att åka till skolan och ta igen allt plugg jag missat. Great fun.

Idag är det (o)turligt nog höstdeppväder, eller som jag säger myspyslyckoväder! Eftersom jag inte är en walking snorbomb och extremt sällskapssjuk, till följd av min 1 dag av isolering, så söker jag MYS. Jag kommer kräva mys av någon. Somebody kommer att väljas ut och den personen är doomed. Som en igel tänker aldrig lämna dig förrän jag tröttnat på min egen röst och får värmeslag av allt kramandes. Eller något i den stilen, som inte skrämmer iväg folk....

Dagens goda gärning har varit att shoppa med min gamle far. Om jag bara visste vad jag gav mig in på. För pappa skulle inte shoppa vanliga kläder inte, neeeeej han skulle shoppa saker till sina små älsklingar i livet: fiske, golf och bil. Timmar av snark snark snark tråk tråk tråk. Lite då och då har jag yttrat lite kommentarer, har blandat mellan "det räcker nu" och "den där är ful". Hej jag heter Evelina 10 år. Men det har varit så obeskrivligt tråkigt.
EN sak har jag lärt mig. En hård läxa som jag tar med mig genom mina resterande gående år på jorden. Nämligen att jag ärvt en hemsk grej av min far: att ta på allt i en butik. Inte för att jag tog på golfklubbor, men jag såg mig själv i en klädbutik. Pappa tog på allt. Precis som jag gör. Helt totalt och fullkomligt onödigt. Bara tidskrävande.
Nu har jag lärt mig. Efter idag är jag en bättre människa, inte bara har jag bra karma utan jag räddar en hel drös av vänner ifrån tristess.
Tack för mig.

Jag tänker inte sträcka mig så långt att jag tänker sympatisera med (vissa) mäns beteende, men nästan. Ni vet hur män råkar få huvudvärk eller något annat puttelitet som gör vardagen liiite jobbig och de överspelar som aldrig förr. Ojar sig och drar igång värsta kalabaliken. Jag har erfarit detta tusen gånger om. Hur som helst! Så har det omöjliga skett: jag har förkyld. Eller jag är en walking snorbomb, tjock(are) i skallen, och vill bara gå runt och hosta 24/7. Jag tänker att optimism är enda botemedlet så hur illa förkyldigen är kvittar! Däremot så är jag häpnad över hur JOBBIGT det är att vara sjuk. Trött hela tiden. No energi = asjobbigt. Känner mig invalid och dagen är bara förstörd. Blä.

Det jag försöker klämma fram är en ursäkt. Ett litet förlåt för de gånger jag grymtat till då någon varit lite hängig pga förkylning och jag har slängt iväg ett: ääääsch tänk positivt. Som sagt tänker jag inte ok:a mäns dramatiska beteende, men jag erkänner att det är jobbigare än vad man tror att vara förkyld. Respekt.

Åh jag känner mig uppiffad. Fågelboet har skördats. Jag har med andra ord unnat mig en ordentlig klippning! Oroa er inte folk jag har bara trimmat topparna.

Detta motstrider mitt mentala tillstånd. Jag Ser fräsch ut, men känner mig dessvärre inte lika rolig! Jag har självfallet analyserat det hela och vet ni vad, det har en helt naturlig ( och till mitt försvar en biologisk) förklaring. Nu ska ni får lära er lite. Stress förstår ni är en naturlig instinkt till för att vid ett Kort stresspåslag vässa till alla sinnen. Ett långt påslag (som den moderna tiden skapat) innebär att vi stressar emot framtidens alla deadlines (och inte att ett lejon håller på att äta upp oss som tidigare). När deadlinen är kommen så slår en massa känslor tillbaka, känslor som man undanstoppat för att skärpa sig. Känslorna utlöser sk. stresshormoner som påverkar kroppen. Hormonerna gör en nedstämd. Att känna en deppighet efter att något är över, något man borde vara Glad för, kan verka melodramatiskt men det finns alltså en biokemisk förklaring!

Och eftersom min tenta är precis inlämnad slåss jag emot dessa nedrans hormoner!

För er som inte har somnat. Kan jag berätta att jag TROTS allt laddar för en happy fredag. Eller happy är väl ett illa ord. Det är hejdå-middag för Elin och Sophia. Något jag förnekat, förnekar! Så fira tänker jag förbövelen inte göra. Men jag tänker inte deppa heller, för det vore ju slöseri på deras sista tid innan resan. Så ikväll tänker jag inte deppa men jag tänker för fan inte heller vara glad.

Så.

Jag smider planer.

Jag älskar att smida planer. Jag går runt och smyger. Kryper mystiskt ihop i ett hörn och fnissar för mig själv. Njuter av mina briljanta idéer som kommer på löpande band. Föreställer mig planerna och förutser alla detaljer. Perfektion är underförstått. Jag nöjer mig enbart med världsherravälde.

Alla dina

gör dig vacker.

Jag är sliten.

Fysiskt.

Psykiskt.

Tentan har nästan tagit kål på mig. Sista frågan knäcker mig och timmarna innan inlämning bara tynar bort. Vad händer då? Jo min chef ringer och säger att han blivit matförgiftad och att jag Måste komma dit för att ha kassan öppen. Varför varför varför varför sa jag bara inte bestämt nej. Jag försökte tappert förklara min kristenta, men jag lyckades inte med slutklämmen: jag kan inte. Så. Till jobbet.

Och vem klämde fram den briljanta idén att dricka, bowla och hela kalaset en tisdag? Så jag vaknar upp typ nästan bakis en onsdag. Vem?

Johanna säger att det var jag. Men jag finner inga konkreta bevis.......å enda sidan så har jag möjligtvis fattat en del korkade beslut på sistone. Är det inte symptom på grissjukan eller nått?

Jag känner mig hur som helst drabbad.

Godnatt folket.

Så skulle min disk diska sig själv. Datorn skulle självständigt läsa mina tankar och skriva ner dem, voila en hemtenta färdig. Lägenheten skulle bytas ut mot en alpstuga alternativt en bungalow. P3 skulle förvandlas till en orkester av ljuvlig fridfull musik. Och mannen som aggressivt slängde ned posten i brevinkastet vore någon som passionerat plingar på och vill överskölja mig med kärlek. Utanför skulle solen skina och locka med sin värme och lycka. Jag och dörrplingaren försvinner ut i det oändliga, kanske på skidor, kanske på en motorcykel, hästrygg eller kanske, bara kanske går en långpromenad.

Nu var denna helg över. Och jesus, den sög musten ur en minsann. En rejäl utekväll på fredagen, 8 h arbete på lördagen och sedan arbete plus födelsedagsfirande på söndagen! Hur kul som helst, men minus i sömn alltså. Så veckan börjar inte direkt utvilad. Men det var värt allt. Lätt.

Försöker i nuläget kombinera mitt liv med plugg. Det går sådär, mest för att hjärnkontoret måste gå på högvarv hela tiden och det drar energi jag inte har. Reservbatteriet är dött. Alla termer bara snurrar runt, flinar åt mig och är allmänt på grekiska.

Men som ett år äldre tänker jag inte låta något som sömnbrist komma ivägen för mitt skapande! Ta tjuren vid hornen är mitt nya motto, sanna mina ord! För vet ni vad, fick tillbaka betyget för förra kursen: A

Så oavsett vilka pinsamheter jag utsatte mig själv för i helgen, bjuder jag på det (T och J har t ex skrattat konstant sedan i fredags pga en viss pinsam grej). För jag fick ett A och det betyder att jag inte är blåst. I alla fall inte hela tiden!

Igår körde vi järnet. Idag har därför varit mindre njutbart. Värst av allt är att jag sitter på jobbet, är uppe i 7 h. BAKIS. Usch. Har moffat i mig en massa godis, sushi och hela kalaset. Tröstätit. Stackars lilla mig...
Även om jag igår gjorde lite dumma saker så åkte jag inte hem själv. Jag hamnade alltså inte ensam ute i ingenstans som övriga fredagar! Tjoho, well done.
Sen att jag betedde mig som ett efterblivet as är en annan historia. Förlåt mig flickor! Ibland är jag inte lätt att ha och göra med. Men KUL hade vi ändå! 21 år måste inledas med lite dumt och mycket kärlek. Och det var verkligen fallet!

Idag har jag träffat Paolo Roberto, han är gäst i föreställningen som går nu! Paolo är som vi alla vet en man med många åsikter. En man som jag ger både ris och rosor. Till hans försvar så måste jag erkänna att han var hur trevlig som helst. Dock obeskrivligt pinsamt att han kom när jag var mitt i min sushifrenzy. Bra första intryck: munnen full.

Ikväll firas min födelsedag (som egentligen är på söndag)! Ikväll smäller det, klackarna i taket och kärleken bara sprudlar! Alla som är med mig ikväll betyder mest.

Det har varit en turbulent tid på sistone. Och ikväll vet jag. Jag vet vilka som _är_bäst_! För ni kommer stå där på dansgolvet bredvid mig. Och jag kommer kunna säga det till er tusen gånger om.

Tills jag börjar klaga på mina fötter.

Men ni lyssnar ändå.

Det är vänner det.

För övrigt så har alla tydligen gett sig själva i uppdrag att hitta en karl åt mig. Vet inte vad jag tycker om det..MEN det kan ju inte skada!

<3

KÄRLEK från tanten.

Klockan var slagen åtta på kvällen. Dags att promenera ifrån träningen längs med den halvupplysta vägen. Varje lampa tycks dämpad och skuggor sträcker sig över hela vägen. Mellan lamporna är det bäcksvart. I mina ögon, där skärpa inte infinner sig och allt är suddigt, förvandlas vägen. Fantasin kämpar för att överta mitt vett, och non-stop säger jag till mig själv "det är inget, du ser bara dåligt". Tills jag ser något några meter framför mig som ser ut som ett djur. Av någon anledning så tappar jag tid och rum och tror att det kan vara VILKET djur som helst. Hund, katt, en råtta är de realistiska möjligheterna. Fantasin 1- 0. Så vad jag gör? Jo jag fryser. Stannar. Står och kisar med ögonen för att urskilja vilket monster jag kan ha framför mig...tar för säkerhetsskull några steg bakåt, knäpptyst såklart! Börjar runda den lite, hitta en annan vinkel. Rör den på sig? Rör den sig emot mig? Vet inte, vad är åtgärden? Ta en annan väg? Sedan hör jag något komma BAKOM mig! Och hoppar till som ett annat miffo, med en obeskrivligt pinsam ljudeffekt till. Killen bakom mig tittar försiktigt och passerar som ingenting.

Han passerar monstret som ingenting.

Han passerar en pinne som ligger på bron som ingenting.

Jag går efter pluggmottot: när jag börjat får jag inte sluta förrän jag är färdig. Med andra ord brukar jag gräva ner mig och bara köra så det ryker, tills svetten rinner och blodet droppar från fingrarna.

Det där lät mer som en nära-döden-upplevelse. Kanske inte så realistiskt men ibland så. HUR som helst så tänker jag bepröva en ny metod nämligen: fördela pluggandet över den tid jag har på mig. I praktiken blir detta att min hemtenta på 6 frågor fördelas på 6 dagar. En fråga per dag kan väl inte vara så svårt? En bättre fråga är: kan man lära gamla hundar att sitta? Då jag är en (jobbig) kvinna som håller hårt i sina traditioner (alla traditioner är inte av godo om vi säger så) kan hela "omväxling förnöjer"-konceptet snarare stjälpa mig!?

Jag tänker ändå göra uppror mot mitt antika pluggsätt!

Pass på!

sa:
Du må tro, jag jobbar bra,
fastän vet du vad;
inte just i dag.

Bevis på detta följer nedan i det intressanta samtalet mellan mig och min bror:

Evelina säger: (20.45.56)

kan du be mamma ringa mig!

Evelina säger: (20.46.01)

orkar inte hämta telefonen

Marcus säger: (20.46.08)

meh

Marcus säger: (20.46.26)

och jag ska orka gå utanför min dörr för att säga åt mamma?

Evelina säger: (20.46.56)

ropa då

För ett bättre samhälle.

Det SNÖAR.

Ytterst ynkligt men ändå SNÖ. Tanken som räknas. Och jag är lycklig. Kan inte sluta le. Håller tummarna, blundar och hoppas att när jag öppnar ögonen igen så är det ett vitt landskap utanför fönstret.

Inte än. Men snart så.

Men jävlar vad munnen kan gå. Särskilt om jag inte är helt 100 på något, då är det non-stop babblande! Pratkvarnen kör på. Och som ni alla förstått så är Freud (klassisk psykoanalys) inte sådär lättuggad, därför är att försöka sammanfatta psykoanalysen på 15 min Och göra den förståerlig för fyra frågetecken inte det lättaste jobbet! Fast det gick ok. Helt OK. Lyckades sudda ut frågetecknen och, om inte annat, underhålla gruppen i mina lååånga minuter. Fascinerande är Sigmund, onekligen. Vem vill inte höra om sexualteorierna, upp med en hand?

Slutet gott allting gott. Men nu finns det ingen ursäkt längre...hemtentan stirrar på mig. Stirrar. STIRRAR.

Fuck.

Ding ding ding!

Jag går och tränar istället.

Hörde precis Michael J's nya singel.

Ville verkligen tycka om den, att den skulle hålla måttet, men nej. Den var inge bra. Inte en äkta mj-låt.

Jag skyller på den där utomjordingen Anka. Som tydligen co-skrivit den.

Curse you.

Nu ska jag iväg till skolan och hålla föredrag om Freud.

I 15 fucking min.

Hur följer man sitt hjärta?

Vi har en monsternespressomaskin (vilket ord) här på jobbet! Idag räddade den mitt liv, med första koppen kände jag direkt hur jag började se ljuset i tunneln igen.
Helgen har varit fylld av lärdomar. Som de flesta saker jag lär mig så är det via misstag (host Gärdet host). Jag har även återupptäckt hur dålig jag är på att vara arg. Går inte ihop. Jag kan vara allt annat än arg, typ ledsen, besviken u name it. Men inte arg. Kan man hyra in ett ilsket proffs? Någon som på beställning gör rätt för mig när jag inte förmår? Eller kan ingen lära mig att vara arg?
Börjar tröttna på allt annat.

Okej. Från och med nu lovar jag mig själv att aldrig åka hem sent och lite berusad ensam. Det här med att jag får konstiga infall och helt random drar hem håller verkligen inte. Åter igen så typ hamnar jag i ett dimmigt tillstånd på tunnelbana och kvicknar till vid någon skev ände av stan. Igår GÄRDET. VA? Hur lyckas man med det är en jääävla bra fråga. Ursäkta språket men jag är ju helkorkad. Flera skruva lösa. Inte alla hästar hemma.

Så.

Det.

Blev.

Taxi.

igen...

Först ut ikväll är Steg-reunion. Middag, uppträdanden och gamla goda esteter. Sedan, utgång? Denna helg är fullspäckad för att kompensera mitt bristande sociala liv förra helgen. Party fredag och party lördag. För att inte glömma Tidigt jobb på söndag! Men det göööööör inget. För helgen kommer att bli kanoners.

Ska iväg om en stund och möta upp Elin och tagga till.

MEN jag måste ju tycka till lite om det som händer i världen. Till exempel GRATTIS Obama till fredspriset. Precis som de flesta andra anser jag det hela lite kluvet, efter en sådan kort tid får han det mest prestigefyllda priset en president kan få. 204 nominerade. Säkert 90% av de som förtjänar priset mer. Men! Budskapet Obama fört till hela världen, genom att enbart lyckas bli president tror jag fundamentalt ändrat vår framtid. Och att det första han gör är att stärka internationella kontakter, för samarbete emot krig, visar på att han både har hjärtat och hjärnan på rätt ställe.

TREVLIG HELG!

XX

Godmorgon allihopa!

Dags för stormöte på Boulevard. Lyssnar på radio, de diskuterar zombieparaden på radio genom att intervjua en "zombie". Påfundet kommer att ske dagtid och kommer skrämma skiten ur småbarn rent ut sagt. Är detta den moderna hippien? Imorgon är tydligen också den internationella zombiedagen. Låt alla få en dag vetja. Gula, vita, hästar, mattfransar, eller internationella studdsbolldagen för all del.

Och plötsligt...

Tonight's gonna be a good good night. Detta inlägg räddat av Black eyed peas.

Idag har varit en fin dag! Var lite nervös inför en redovisning idag, analysen på barnboken, men det gick ju prima! Jättekul. Sen på grund av sjukdom kunde vi inte arbeta med vårt grupparbete så här sitter jag! P3 är på och jag har en massa tid innan jobbet, inget akutplugg (hemtentan tar jag tag i senare). Vet ni vad jag då fick för mig?

Få inte slag nu.

Men jag började planera inför middagen. Och vipps så står jag här med en smet i famnen och förbereder ugnspannkaka! Förklädet är på, och mitt vispande har blivit en dans, eller ja nära besläktat med det i alla fall, ihop med musiken! Rock n' roll.

Tills jag insåg att vi har full insyn ifrån gatan och lägenheterna bredvid.

"Vi är alla födda galna. Några av oss förblir det."

Jag är TAGGAD.

Idag är dagen som jag ska göra alla "det där gör jag sen". Saker som i huvudet sållats bort eftersom "jag hinner senare". Den gyllende regeln i ett hälsosamt pluggande är så bruten. Hela dagen är ägnad plugg. Snark.

Det enda som kommer ur detta är att jag känner mig sällskapssjuk. Sitter i mina egna tankar för länge och jag är i sånt socialt behov. Börjar stirra på telefonen. Om det ringer måste jag ju svara, inte mitt fel att pluggandet blir avbrutet, men ringa själv är helgerån. Så jag börjar diskutera med mig själv hur bra jag skulle plugga med någon annan. Har ett ganska utpräglat pluggsystem så det kan orsaka kulturkrock, eller så är jag helt enkelt insnöad och behöver bara tinas upp lite? Misstänker dock att Om jag hade någon här så skulle min mun börja ett race, eftersom jag läser så mycket som jag anser alla bör veta....hmn....Jag är inte guds gåva till en tyst, koncentrerad pluggstund.

En egenskap som jag imponeras av, värderar och själv försöker upprätthålla i alla väder är: förmågan att våga erkänna när man har fel. Kanske låter lite konstigt, men vissa har ett stort problem med detta, och det påverkar omgivningen något otroligt. Som tonåring är det ok, för det är en del av ens trotsålder och sitter typ inprogrammerat. Men som vuxen. Vad gör det om man har fel ibland? Betyder väl bara att man har lärt sig något man Inte visste. Och det finns faktiskt ingen som besitter den absoluta kunskapen, finns alltid något att lära sig. Som ni förstår har jag suttit och gnuggat mig i huvudet och tänkt på detta. Hur bollen började rulla egentligen, när blev det pinsamt att inte har svar på tal all the time?

För att starta på ny kula borde alla äta en banan, snubbla på skalet och skratta åt sig själv!

Kommer här ett hejdundrans stjärnspäckat positivt inlägg! Nu skall klagomuren rivas!

Och det hela får inledas med en litet litet erkännande. Och det är angående mitt fullspäckade schema. Minus att jag den senaste tiden umgåtts liiite för lite med järngänget, så älskar jag (som de flesta vet) att ha många bollar i luften. Vet med mig att jag kanske dör i förtid, men, jag anser mig inte stressad utan mer hyper! Potisivt hyper! Sinnena är som på helspänn, jag suger åt mig som en svamp av allt omkring mig och älskar hur jag kan variera skolan med jobb, och variera jobbet med företaget!

Bästa stunden på dagen är när jag åker till skolan, ca 20 min, slänger på jazz i lurarna och läser. Folk kommer, folk går, kaffeluft, tidningar som rör sig, skratt, någon talar högt i telefon. Allt detta Ser jag. Inge mer, det stör inte, snarare tvärtom. Gillar när det händer saker omkring mig, får mig att fokusera extra mycket på det jag läser.

Enda Störande momenten är proceduren med min bok. Den är ett monster. Tjockare bok har mänskligheten aldrig förr skådat, fet, bred och tung. Work-out 24/7 här. Och. Det är stand-up comedy när denna bok skall upp ur väskan. Särskilt när man har typ en väska, en annan väska, jacka, det ena med det tredje. Efter ett årtionde är boken uppe och då mina damer och herrar skall rätt kapitel lokaliseras, bläddra i boken alltså. En gång råkade jag tappa boken, när jag diskret försökte mig på denna procedur. Typ 6,0 på richterskalan och hela tuben var nu medveten om att jag läser en bok. Monsterboken. Tre barn började gråta, en gammal dam bytte plats, ett fyllo skrek...resten vände sig om med de mest dramatiskt upprörda blickarna.

Det tog jag med ett leende! Och klappade boken.

Ikväll jobbar jag inte. Första kvällen på länge, känns konstigt. Håller på och somnar. Massa skola idag. Tvättar as we speak. Jag. är. trött.

Tänkte dela med mig av en socionoms skolvardag, och lite andra grubblerier:

Vi har tre stycken uppgifter parallellt i psykologin just nu. Två individuella, en stor och en lite mindre, samt en gruppuppgift. Den ena individuella uppgiften handlar om utvecklingspsykologi, handlar som ni förstår om livets utvecklingsstadier, barnåldern som den mest dramatiska utvecklingen. Till detta har vi fått olika barnåldrar tilldelade och skall läsa en bok menade för de! Boken skall så klart analyseras utifrån det språkliga, sociala och kognitiva-perspektivet. Piece of cake? Njae. Jag har fått åldrarna 10-12 år. Och har precis läst (om) Sixten, den gamla godingen av Ulf Stark. Väldigt fin. Men det som störde mig var varför han stavar säger med j. "Sixten säjer till pappa". Lättare för barnen att förstå uttalet?

Tänker inte berätta om uppgifterna till hemtentan. För de gör mig mörkrädd.

På fredag är det reunion i gamla skolan. Blandade känslor. Jag saknar vissa, andra inte. Saknar mig själv som regissör, ibland inte. Alla sprider sig som ogräs, i brist på bättre ord. Sprider glädje ändå. Starka människor som kommer utföra storheter, tror jag det, vet jag det. Tidsfråga. Det visste vi när vi stod där med uppsvullna ögon och världen nedanför fötterna.

Jag måste dra ner på äppelintaget.

Gör mig sentimental.

På jobbet. Borde verkligen verkligen stänga av datorn och ägna tiden innan publiken rusar ut till att plugga. I och med jobbet har plugget hamnat lite efter. Vem orkar tugga i sig avancerad psykologi kl 00 en lördagkväll? VEM?

Men. Internet har något som lockar. Eftersom tiden är knapp, och om något ska prioriteras är det mitt sociala liv (som läskigt begränsas mer och mer till telefonkommuniktation), så står jag utan kläder! Höstkläder. Totally in da nude här, ellet åt det hållet åtminstone. Per automatik sitter jag här med visakortet och kör.
Bad. Dåligt. Really dåligt.
För guds skull, stop me!

Idag skall mycket klämmas in.

- Plugga

- Träna

- Gå på Hem och Villa mässan med företaget!

- Jobba

..........OCH.........

till råga på allt så

Måste kanelbullen klämmas ned.

Hur ska allt detta gå ihop i min uppsjön av i-landsproblem?

Jag tror vädret kan läsa tankar. Och jag tror vädret jävlas med mig. För nu har jag i kanske över en vecka varit så fruktansvärt MYSsugen. Ganska naturlig påföljd när det har varit tidsmässigt omöjligt! Inte en lugn stund och då längtar man ju. Vill ha det man inte kan få. Hur som helst, så slänger vädret detta in my face genom att köra på det ideala mysvädret. Regn, rusk och mörker. Lite surt. Och det är svårt att ändra om när man är inställd på det ena. Att sticka iväg till jobbet nu lika med bläääääääääääää. Det står lördagsgodis framför mig bläääääääääää.

Pluggstuga hos mig. Eller tja, lät mysigare än vad det är. Ensam är jag, med kaffet som lojal vapendragare. Sitter med psykologin som sagt. Har stött på en del intressanta saker under mitt läsande:

Till exempel så finns det ett namn för varför mitt förra förhållande fallerade, "Det finns även människor som har en bristande förmåga att identifiera och beskriva känslor, så kallad alexitymi." Notera att detta enbart är en benämning, alltså inte en diagnos eller så. Ursäktar ingenting. punkt.

Vidare så talas det om två olika känsloprocesser när det gäller- att grubbla. Allas vår bov i dramat. Första "benägenheten att grubbla över negativa händelser som inträffat och varför man mår som man gör" och andra "benägenheten att oroa sig för negativa händelser som kan tänkas inträffa". Båda är negativa processer. Och stycket avslutas med att påpeka hur man kan tro sig bearbeta känslor genom grubblerier, men att det snarare är tvärtom. Gott folk: att grubbla motverkar en emotionell bearbetning!

Hela min värld har i detta nu skakats om.

En bra fråga: varför skaffar jag mig inte linser? Eller accepterar det faktum att jag behöver synhjälp permanent?

Ett inte lika bra svar: Därför att det inte är sådär hypermegasuperpåtagligt.

Förutom när jag är ute och går. För när jag är ute och går, eller springer, så är det av någon anledning Alltid ett miffo som tutar (glöm inte bort var jag bor). Och eftersom jag inte ser, så vet jag inte om det är någon jag känner, jag vet inte om de gestikulerar på något sätt. Jag menar, de kanske vill något, pekar, vinkar eller kanske inte ens pekar, vinkar åt mig. Vad vet jag? Nada, för jag ser inget. Tack vare dessa regelbundna tutningar så är det nuförtiden en del av min vardag att memorera bilar, eller i alla fall färger och konturer.