Stupid is as stupid does.

Kommer här ett hejdundrans stjärnspäckat positivt inlägg! Nu skall klagomuren rivas!

Och det hela får inledas med en litet litet erkännande. Och det är angående mitt fullspäckade schema. Minus att jag den senaste tiden umgåtts liiite för lite med järngänget, så älskar jag (som de flesta vet) att ha många bollar i luften. Vet med mig att jag kanske dör i förtid, men, jag anser mig inte stressad utan mer hyper! Potisivt hyper! Sinnena är som på helspänn, jag suger åt mig som en svamp av allt omkring mig och älskar hur jag kan variera skolan med jobb, och variera jobbet med företaget!

Bästa stunden på dagen är när jag åker till skolan, ca 20 min, slänger på jazz i lurarna och läser. Folk kommer, folk går, kaffeluft, tidningar som rör sig, skratt, någon talar högt i telefon. Allt detta Ser jag. Inge mer, det stör inte, snarare tvärtom. Gillar när det händer saker omkring mig, får mig att fokusera extra mycket på det jag läser.

Enda Störande momenten är proceduren med min bok. Den är ett monster. Tjockare bok har mänskligheten aldrig förr skådat, fet, bred och tung. Work-out 24/7 här. Och. Det är stand-up comedy när denna bok skall upp ur väskan. Särskilt när man har typ en väska, en annan väska, jacka, det ena med det tredje. Efter ett årtionde är boken uppe och då mina damer och herrar skall rätt kapitel lokaliseras, bläddra i boken alltså. En gång råkade jag tappa boken, när jag diskret försökte mig på denna procedur. Typ 6,0 på richterskalan och hela tuben var nu medveten om att jag läser en bok. Monsterboken. Tre barn började gråta, en gammal dam bytte plats, ett fyllo skrek...resten vände sig om med de mest dramatiskt upprörda blickarna.

Det tog jag med ett leende! Och klappade boken.