Brb
Kl. 04:15 beger jag mig ut i natten destination: Skavsta, Stansted, London!
Det känns för himla gött! Och denna dag har varit fin. Känns så mycket bättre att lämna landet när det är okej hemma liksom. Så man inte flyr vardagen, eller det gör man väl på ett sätt, men ja så att det inte blir föör jobbigt att komma hem, om ni hänger med. Jaja nu babblar jag säkert mer än vanligt. Det snurrar i min skalle. Vad har jag glömt att packa? Gaaah.
Äsch, det löser sig.
Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeejdå kära folket.
I'll be right back.
Hissen går inte enda upp
Jag är inte en komplett människa utan mina att-göra-listor. Lista för plugg, lista för inköp, lista för att-göra...överallt dessa listor! I och med att jag glider över till London imorgon så är det list-överdos för tillfället. Försöker pricka av packlistan men sneglar på övriga listor och det känns som att jag trampar vatten. Kvicksand av att-göra. Särskilt plugget. Nu när jag var naughty och skolkade igår så hänger ett moln av skam över mig. Men molnet kan ju ta sig, för in i dimmat ska jag ändå! IMORGON.
Men tro inte att jag var hemma och pillade naveln igår inte! Utan min käre mor flyttar i veckan till Ödeshög (någonstans mellan linköping och jönköping, nära motala...typ 3 h 45 min härifrån...) så Evelina to the rescue. Jag som är så "otroligt stark" skulle självfallet bära allt som "min gamla mor" inte klarar av. Och eftersom min bror är man så blev det en principsak att visa mig likvärdig.....inte en av mina smartaste stunder. Så godmorgon träningsvärk i alla muskler som jag inte visste att jag hade. Somliga straffar gud...HUR som helst så förbannade jag de som byggde ett trevåningshus UTAN hiss. Om man är tappad bakom ett tåg ska man tusan inte ge sig in i byggbranschen. Vackra ord bara flödade ifrån min mun när diverse stolar, bord och kartonger med böcker (förbannade även den som tyckte att det var en bra idé att ha alla böcker samlade i en kartong) reste trappa upp och trappa ner. Men det var dagens goda gärning, och jag måste uppenbarligen alltid göra det svårare än vad det är. Livet blir så mycket roligare då...eller nått.
Skitungar
Folk är idag hemma och vabbar (det är som sagt barn och bröllops-madness i min klass) men vad är min ursäkt för att missa en föreläsning? Vård av omotiverat själv? Eh. Jag lånar en unge och låtsas rättfärdiga min skolk. Enda utvägen.
Hopphopp
Varför är det alltid lättare att klaga än att vara tacksam? Jag blir så arg. På folk. Alla är vi bortskämda, men det finns gränser. Idag träffade jag några.
Men för att avsluta dagen med flaggan i topp så!! Är jag finally hemma efter ett långt arbetspass. Ett pass som hade blivit min undergång, typ, om det inte vore för män med hjärtan av guld och körkort. En arbetskollega såg det som en självklarhet att jag inte skulle bege mig ut i yran 23:30 en måndagkväll. Så här sitter jag med alla tår i säkert förvar och plus 2 h sömn, om jag lyckas masa mig i säng nu. Och för det är jag tacksam.
Happy happy!
Dagens facebookgrupp
är ju given:
"Funderar på att hoppa framför tåget.. eller nej juste det går ju inga!"
HAHAHAHAHA
Kronisk tankspriddhet
Jag är precis som hela staden drabbad av förseningar på tunnelbana, buss u name it. Inget fungerar. Men istället för att dö av panik så känner jag mig harmonisk när jag står där på perrongen och väntar, minus att jag försöker hålla mig levande i denna istid. I alla fall så har jag kommit fram till några viktiga slutsatser under mina stillastående minuter:
- Pizza luktar mycket godare än vad det smakar.
-Till skillnad ifrån röklukt, där är det faktiskt godare att röka än att stå mitt i molnet så att säga.
-Det är fysiskt omöjligt att vända sida när man läser med vantar på, oavsett vad för slags vantar du har.
-Det är desto roligare att lyssna på andras samtal. T ex den där två unga (blonda) flickor står och pratar om sina mobiler "men min högtalare gick sönder, hur ska jag nu kunna prata i telefon? Var sitter lågtalaren någonstans?"
- Från och med idag tänker jag rannsaka mitt ordförråd på "liksom" "du vet" och "dårå". Helst av allt vill jag få bort "eeh" i början av varje mening, men ofta det händer.
If you leave can I come to?
Sakta men säkert så smyger det sig på mig. Igår hängde jag i flera timmar med Rebecka. Hon lever det liv jag levde för några år sedan. Sista terminen på estetiska, vårt gamla gymnasium. Hon regissar, som jag gjorde då. Hon har två skådespelare, som jag hade då. Så vi pratade i timmar. Det som smög sig på mig var saknaden. För knappt ett år sedan kämpade vi med Teater Gräl. Jag hade 8 skådespelare att värna om, en pjäs att sätta upp och jag hade sedan länge tappat räkningen på antalet bollar i luften. Dag som natt klämde jag fram galenskaper som skulle visas upp. Som folk skulle betala för att se. Som folk skulle hata, älska, glömma bort eller aldrig släppa. Vad vet jag, det är så teater fungerar. Hänsynslöst. Makalöst.
Hur som helst, så maler jag nuförtiden böcker. Missförstå mig rätt, jag är inte på något sätt missnöjd med det faktum att jag är fast i skolbänken i ett ovisst antal år framöver, tvärtom. I min framtidsbubbla håller jag tummarna på att det ena inte utesluter det andra.
Så. Annars då?
Jo, jag sitter på jobbet denna snökaossöndag och hoppas att mannen som bryter av mig är medveten om kommunaltrafikens störningar. För jag här har jag ingen lust att sitta kvar så länge till. Jag vill hem och peppa inför den nya veckan som väntar! LONDON hello there.
OCH.
Så är kvinnorna som övergav mig för 4 mån utomlands är snart hemma! Nu råkar jag själv dumt nog inte vara hemma själva ankomstdagen, men skitsamma! Snart får jag krama dem och typ aldrig släppa taget. Snaaaaaaaaaaaaaaaaaart.
Den som spar hon är nykter
Så råder helgens slagord. Eller gårdagens slagord i varje fall. För att fira tentor och allt vad det nu var så gick vi *trumvirvel* på bio! Shutter island stod på menyn. Det första jag häver ur mig när vi lämnar salongen: Jag känner mig störd. Annika kunde inte mer än instämma. Rekommenderas alltså som fan! För er som läste Dn:s recension, kan jag säga att de hade fel. Mer än så vill jag faktiskt inte avslöja. Se filmen for crying out loud!
Min friskushelg fortsätter med tidig träning (okej kl. 11) trots vädersituationen. Slänger väl på mig årets fulaste vantar och mössa, livsnödvändigheter. Man vill ju inte att någon hittar mig i en random snödriva och det konstateras dödsorsak: fåfänga. Jag deklarerar härmed att ha "mindre vackra accessoarer i snöstorm" är det nya svarta.
Då kör vi.
Om man vill bli fin får man, aldrig se dagen igen?
Jag tror helt seriöst att ett 1:a aprilskämt går på tv nu. Busted! Någon som lyckats härda ut en hel reklampaus utan att zappa på sistone? Om ni mot all förmodan gjort detta så kanske ni märk den nya reklamen för, Isadora. De lanserar nämligen den nya BATTERIDRIVNA mascaran. Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh. Vänta nu, vem vill ha något vibrerande och ELdrivet en millimeter ifrån ÖGAT? "Jag är blind men jag har i alla fall fina fransar!"
Hit me
Jag har inte bestämt mig om det är dagarna eller nätterna som går fortast. I tentatider rusar tiden oavsett vilken halva på dygnet det är. När det gäller min hemtenta så återstår bara att skriva ut skiten och korr-läsa, har minst sagt stirrat mig blind på datorn. Men jag är långt ifrån nöjd, och den känslan är ju för påträngande. Dumma känsla lämna mig ifred s'il vous plait. Inte ens idag när vi gick och tränade kunde jag släppa känslan. Den liksom hoppade i takt med mig, svettades och sprang lika fort. Men så här är det att plugga eller? Konstant under luppen, alltid på tur att bli dömd: godkänd eller misslyckad. Alla studenter är riktiga sadister som utsätter sig för denna tortyr FRIVILLIGT.
Jag och jag
Den ofrivilliga husarresten pågår fortfarande. Tog ett litet uppehåll, rastade mig själv så att säga. Eller ja, mor och bror lyckades locka ut mig med ett restaurangbesök. "Stackars mig".
Hur som helst, så hamnade vi på ett mysigt ställe vid söder. Då det är onsdag idag (jag är inställd på torsdag av någon outgrundlig anledning) så var det full rulle! Men jag upptäckte något. Något jag tänker göra när jag blir stor och jag längtar så. För när jag tittade omkring i restaurangen så såg jag två typer av folk, första var en grupp av människor (förmodligen arbetskamrater ute på afterwork) och den andra var ensamma medelåldersmän. Och varför har jag inte tänkt på det tidigare? Att glida in på en restaurang äta en god middag SOLO. Helt själv. Ensam alltså. Inte för att jag är något slags asocialt missanpassat mongo, utan för att det vore ju så skönt. Ärligt talat.
Dagens bästa facebookgrupp: Phoebe: "Je m'appelle Claude" Joey: "Je te flouppe Flee!"
?
Tillstånd: lider fortfarande av koncentrationssvårigheter
Orsak: "Satellit, Satellit aohaoha" på huvudet sedan 07 imorse.
Åtgärd: Öppen för förslag.
Negerboll
Ingen politiskt korrekt blogg det här inte. Men jag är helt insvept i det här med fettisdagen! Semlor-madness! Och jag som fullkomligt avskyr dessa bakelser! MEN jag kan inte undgå att gilla hur andra är tokiga i dem. Det bakas, det köps, det diskuteras vilt om: en liten fluffig bulle. I love the drama.
Däremot skulle jag inte protestera om själva bullen råkade poff försvinna, och in kommer: tadaaaaa negerbollen! Nu behöver vi nödvändigtvis inte döpa dagen till negerbollstidag...men en dag tillägnad chokladbollarna vore ju förträffligt.
Even the Mona Lisa is falling apart
Jävlar vad jag biter i ett surt äpple nu. Igår var det frid och fröjd i och med att juridiktentan gick vägen. För en nanosekund lyckades jag släppa the real pain in the ass: hemtentan.
Så här är jag bänkad. Solen hånar mig storslaget. Det är dags att ta tag i monsterfrågan, en fråga där man skall använda sig av en "kulturprodukt" för att ta sig an de utgångspunkter som skall diskuteras (makt, kön, klass och etnicitet) utifrån ett fenomen/problem i samhället. Nu tappade jag er allt.
Anyhow. Så lilla moi har valt att problematisera fenomenet överflödssamhället med hjälp av filmen/boken Fight Club. Piece of cake..........................
Varsågoda. Då var ni tillräckligt uttråkade för dagen.
Men jag måste bara dela med mig av en liten fundering. Eller tja, vad det nu är. I helgen så, som alltid, diskuterades lööööve eftersom alla stjärtans lurade bakom hörnet. Och vi kom in på det klassiska ämnet: vad tänder vi på, både utseendemässigt och vilka egenskaper som är de mest eftertraktade (och avtändande för all del). Först hamnade vi i en slags sörja av boob vs. ass, vilket alla ganska fort tröttnade på. Lite mognare kan man ju va. När jag väl började pladdra så insåg jag hur mina preferenser har förändrats ganska egendomligt genom åren. Jag rationaliserade alla tankar såsom "ja, snäll ska han ju va, utseendet spelar ingen roll, fast blåa ögon är ju fint". Been there done that kom jag fram till. OCH. Jag kom fram till EN sak. Hör och häpna. En sak som spelar den största rollen av alla, en sak som säger allt om personen (okej nu drar jag alla över en kam men skitsamma), en sak som får mitt hjärta att smälta o mig att känna mig som en ynklig lite disney-princessa:
Leendet.
Och inte vilket leende som helst, utan ett som hmmmn används! En person som ler, som skrattar, han bjuder på sig själv, är öppen och välkomnande. Han är eftertänksam, försiktig och utan ett ego som förtrycker hans riktiga jag. Fint.
Då avbryter jag mina onödigt långa diskurser om ingenting. Och tänker sura som en snorunge en stund, och SEN börja med hemtentan.
Hakuna matata.
Awsomness!
Jag
äääär
såååååå
stöööööööört
glaaaaaaaaaaaad.
Jag klarade juridiktentan. Som vi kämpande. Denna tillfredsställelse, att äntligen få veta att det är ÖVER. Jag njuter så det nästan är jobbigt.
För stunden firar jag med Stand-up på Boulevard med flickorna (ja, jag är medveten om att jag hänger på jobbet på min fritid, och nej det är inte patetiskt, skaffa ett kul jobb istället för att va på mig)!
Dagens mest klockrena facebook-grupp: "Vi med perversa misstolkningar"
HAHA. Huvudet på spiken. Jag dööör.
Mästerskap i undanflykter
Tidningen är färdigläst, havregrynssgröten uppätet och kaffekoppen oförskämt tom.
Igår sa jag till mig själv att skriva några rader på hemtentan innan skolan börjar. Hur tänkte jag då? Det enda jag tycks åstadkomma är att stirra på böckerna. Istället för att tänka på sociologisk välfärd undrar jag varför i helvete grannarna har kvar sina julstjärnor i fönstret mittemot (puckon) och hur det skulle kännas att köra en lastbil på Route 66....EH. När jag sedan började fundera på att kanske diska då gick det för långt.
Tager du, Evelina, din Bitterhet i nöd och lust?
Inledningsfas: Kl. 04 ramlar det in ett sms. Och nej, inte ett sånt sms. Utan ett sms som säger: ta mitt jobbpass imorgonbitti. Så där ligger jag mitt i natten och förbannar detta öde.
Fas 1: Konsekvens av inledningsfasen: Sömnbrist är inget vidare för humöret. No further comments.
Fas 2: Efter samtal hit och dit är det bara att acceptera att jag måste masa mig till jobbet. That's it. Det finns ingen utväg. Självömkan känns jävligt berättigat.
Fas 3: Jobbet. Barnföreställning. och så var det ju den där dagen idag. Den dagen som inte ska vara bitter. Det är som att skjuta sig själv i foten.
Men.
It's the little things som gört. När jag går ifrån jobbet så ser jag varannan man med en bukett i handen (nej jag överdriver faktiskt inte) och då infinner sig HOPPET. Jag suger åt mig av all denna kommersiellt påtvingade kärlek, dagdrömmer mig bort (tar fel tunnelbana och åker 3 stationer åt fel håll, tur att jag inte var bitter då..). Det är en konst att kunna vara glad för andras skull. Och även om jag inte bemästrat det till fullo så avancerar jag i varje fall. Dagens känslostatus: Plus minus noll.
Nice.
Från mig till dig.
Då var vi här igen. Denna söndag. Alla stjärtans. Och då var det konstaterat. Let's move on.
Nu när bloggen är kickstartad igen bör jag självfallet dela med mig lite av vad som hänt, nyvunna erfarenheter och dylikt. Spänningen är olidlig.
Jag har:
- Slarvat bort 3 makar till 3 par handskar innan kylan anlände. Well done.
- Utvecklat en smärre fobi för hissar (och ja det skedde innan Kalla Fakta-dokumentären).
- Betalat för många taxiresor till ytterst tvivelaktiga destinationer. Note to myself: Sluta med det.
- Bosatte mig hos systrarna Jegermalm för en tid. Mitt hjärta skrattar hysteriskt fortfarande. Upplevde för första gången: äggkoma. Nej tänker inte utveckla, hur mycket ni än vill.
- Gjort mycket korkade saker som jag ångrat. Gud sätt spärr på att skicka sms när man är full. Thank u very much.
- Gjort mycket korkade saker som jag inte ångrat............faktiskt.
- Bestämde mig för följande nyårslöfte: blir mer spontan (classic). Införlivade detta genom att boka en resa till London (!!).
- Spenderat pengar på: kurslitteratur, alkohol och skor. Inget nytt där.
- Lekt med tanken att börja äta kött igen, enbart pga skeva cravings såsom: korv, blodpudding och ravioli. Fiiiiiifan så gott så osexigt. Bjuder på den.
- Inte slutat skriva på min debutpjäs. Efter socionomexamen så damDamdaaaaaammmm.
- Skaffat mig en ny hobby: dö av skratt åt klockrena facebook-grupper. Priceless.
Summa sumarum: Livet har rullat på. Och det rullar vidare.
Whooop Whooop.
Likt Jesus
Nu skulle jag, som alla andra bloggare, kunna häva hur mig en avhandling om varför jag utsatt min blogg för en nära-döden-upplevelse.
Så kul ska vi inte ha det.
Däremot kan jag nämna att när jag slutade så fick jag både ris och rosor (fast mest ris). Så kära vänner på allmän begäran: Min blogg har officiellt återuppstått.
Spring för livet.
