If you leave can I come to?
Sakta men säkert så smyger det sig på mig. Igår hängde jag i flera timmar med Rebecka. Hon lever det liv jag levde för några år sedan. Sista terminen på estetiska, vårt gamla gymnasium. Hon regissar, som jag gjorde då. Hon har två skådespelare, som jag hade då. Så vi pratade i timmar. Det som smög sig på mig var saknaden. För knappt ett år sedan kämpade vi med Teater Gräl. Jag hade 8 skådespelare att värna om, en pjäs att sätta upp och jag hade sedan länge tappat räkningen på antalet bollar i luften. Dag som natt klämde jag fram galenskaper som skulle visas upp. Som folk skulle betala för att se. Som folk skulle hata, älska, glömma bort eller aldrig släppa. Vad vet jag, det är så teater fungerar. Hänsynslöst. Makalöst.
Hur som helst, så maler jag nuförtiden böcker. Missförstå mig rätt, jag är inte på något sätt missnöjd med det faktum att jag är fast i skolbänken i ett ovisst antal år framöver, tvärtom. I min framtidsbubbla håller jag tummarna på att det ena inte utesluter det andra.
Så. Annars då?
Jo, jag sitter på jobbet denna snökaossöndag och hoppas att mannen som bryter av mig är medveten om kommunaltrafikens störningar. För jag här har jag ingen lust att sitta kvar så länge till. Jag vill hem och peppa inför den nya veckan som väntar! LONDON hello there.
OCH.
Så är kvinnorna som övergav mig för 4 mån utomlands är snart hemma! Nu råkar jag själv dumt nog inte vara hemma själva ankomstdagen, men skitsamma! Snart får jag krama dem och typ aldrig släppa taget. Snaaaaaaaaaaaaaaaaaart.
