Stupid is as stupid does.

Varför fastnar inte hela låtar på huvudet utan bara småsnuttar????
Efter en dag, eller en evighet, av Purple rain på huvudet håller jag på att förlora förståndet! Mest för att det som har repeterats i huvudet är "purple Raain, purple rain" och inget mer! Att bokstavligen banka låten ur huvudet börjar kännas som en bra idé...

Sitter på jobbet och äter en riskaka. Nästan skönt att jobba ikväll, då har jag en ursäkt för att undvika allt som har med klubbar att göra.

Igår så träffade jag Sophias fina arbetskamrater; rather intressanta människor i must say. Vi hamnade mitt i smeten på 90s. Löningshelg minsann.

Jag har fått för mig att det är söndag. Kommer på mig själv tänka söndagstankar hela tiden.
Måste brygga lite kaffe. Ska sitta här ett tag...till midnatt! Feel free to drop by!

Later.

En ambivalent jävel det är vad jag är. Eller är inte alla det i grund och botten? Kvittar, ändrar inte på mig i alla fall. 

Att välja. Välja att?

Jag, du, vi, dem?

Vems, vad, vilken?

?-tecknet lämnar mig inte ifred. 

Okej, nu låter allt så dystert. Försök att se bakom det! Jag tror att det enda botemedlet är att shoppa lite, imorgon ska jag förbi ordning&reda! Hihi. Jajamensan. Ska ta mig en bokrea-runda också, har gluttat runt men det är allmänt dåligt i år om ni frågar mig. Inte så konstigt med tanke på krisen blabla.

Bästa händelsen idag: På tunnelbanan, en mamma med sin elvaåriga (kanske lite yngre?) son och dennes kompis i samma ålder. Konversation mellan pojkarna.

- Du vad heter de där som skär sig?

- Emo.

- Jaha, och vad är det, en sjukdom?

Lite tragiskt. Lite komiskt.

Gaah! Spänningen stiger.

Väntan är olidlig.

Bara Sophia vet vad jag snackar om...dumduummdum...jag är så löjlig.

Ni andra lär märka om något storartat händer.

Behövde bara ventilera det där.

Imorgon är det fullspäckat schema. Bland annat utvecklingssamtal med mina skådespelare eller "individuella samtal" som jag titulerar det. Loads of fun om ni frågar mig! Alla är som skarpladdade med talang och nu får jag chansen att riktigt peka på När talangen riktigt glänser! 

Yours truly.

"Fetma är lika farligt som att röka 10 cigaretter om dagen" nyhetsmorgon!

I åratal har jag sagt detta. Jag har skrivit åtskilliga uppsatser och gjort mer eller mindre seriösa efterforskningar inom ämnet. Och också hävdat hur det Kan jämföras med rökning men alltid med samma respons: du överdriver. Att det är bekräftat i media var på tiden. Inombords ropar en glad röst "vad var det jag sa", inte för att det gör någon skillnad. Vad kan jag ändra världen eller stoppa denna folksjukdom. En epidemi tack vare nutidens motto: lev i överflöd!

Det är så klart inte den enda anledningen till varför detta uppstått. 

Bara så ni vet att jag vet det.

Känner mig bunden att uppdatera det jag lovade:

Nä. Det blev inget sött idag. Detta med anledning av hälsotallriken jag åt till middag. Både jag och Jonas var hungriga och höll alla tummar och tår för att de åtminstone skulle servera normalstora portioner på cafét! MEN icke! Det var typ ett salladsblad och lite hommus. Så, jag är förbannad för att jag slösade bort en måltid på nothing. Too pissed för att äta mer.

Grr.

Jag erkänner att jag är lite vårsugen. Är trött på att halka runt på gatorna, en sträcka som tar en min att gå tar fem nu! Frustrationen är överväldigande. För att inte nämna att alltid behöva komma hem med blöta strumpor. Det värsta är nog att gå i affärer och se alla nätta blusar, ljusa färger överallt...mmm ge mig en anledning att slänga på solbrillorna!

Nu tänker säkert någon tönt  "den som väntar på något gott..."

Bite me.

Jag är boklös. Eller jag har massa böcker som blänger på mig just nu, men ingen vinnare.

DN uppfyller inte min läsningskvot för dagen. Dagens i-landsproblem?

Återkommer med updates.

Dags för staden och träning! Avslutas med ett planeringsmöte med Jonas. Vad ska man unna sig om man inte gillar grädde? Chokladtisdag? Morotskaketisdag? Fett är det hur som helst liksom. Detta skall begrundas.

Återkommer med updates här med antar jag.

Stay tooned.

Ska snart springa iväg, det är dags för rep igen!

Tog en långpromenad idag, för att riktigt suga musten ur detta väder. Blir lite oroad när jag ser pensionärer med käpp ute, why?? Det är halt som satan ju! När jag är rädd att halka och dö...vad borde de vara? Jisses. 

Au revoir.

Hemma i sängen! Förbereder för måndag, hur man nu gör det...

Efter helgens alla eskapader så var det terapi att sitta på Boulevard och blicka ut över ett snötäckt Stockholm, harmoniskt. För en stund så stod tiden still. Jag drömde mig bort och föreställde mig en brant backe och mig själv sittandes i en pulka: redo att skjutas ut. Barnsligt men underbart. 

Idag åt jag ett äpple Utan kniv för första gången på ja, sju år! Rädd var jag, men kunde inte motstå äpplet. Och ingen skada skedd denna gång! 

Woho.

Söndag idag, jag ska snart bege mig in mot jobbet. 

Känner en ångest inför sms. Jag känner hur min räkning blir fetare och fetare och det är smsens Fel!!  Måste skärpa mig. Men vad gör man när någon skickar?

Hejdå for now.

Många herrans år sedan. Some things never change.

Jag sitter på jobbet as usual en fredagkväll. Till råga på allt så har jag de sju dvärgarnas grävlåt på huvudet...

Som ni alla vet så har jag full utsikt över götgatan från min foaje. Ibland så är den enda underhållningen att titta på folk som går förbi, roligare än det låter tillägger jag. I alla fall så är det of course en massa par som struttar förbi som på moln hela tiden. En trend jag i min tristess har märk är kvinnor som är längre än sin respektive! Påtagligt på sistone. Först så kändes det lite fel. För om killen är kortare så blir han så himla liten och om det är tvärtom så är det ingen skillnad på kvinnan. Men nu, efter sisådär 10 000 par, så börjar det kännas fint. Killen ser snällare ut, mer sympatisk, mogen (eftersom han inte tycks bry sig om längden) en såndär man som accepterar om kvinnan t ex tjänar mer pengar osv. Slutsats: Se inte förbi kortisarna.

Have fun kids.

Idag fick jag ett sånt konstigt craving: räkost! Alltså kom igen tänkte jag, av allt man kan vara sugen på, Räkost!? Det mest avtändande att äta ever.........

........................men gott var det......

Som de flesta kanske eller kanske inte vet så har min mamma startat ett nytt företag. I nuläget skapar vi en webbutik för interiör och heminredning, riktigt fräna saker! Jag som alltid haft en förkärlek för färg, form och design har anmält mig som den högra handen i företaget. Just nu så sitter jag med en kopp kaffe och valnötter och arbetar med teatern parallellt med mamma på andra sidan. Många bollar i luften håller mig vid liv och nere på jorden!

Excellent.

Barn runt fyra år med glasögon är underbara. När jag slår till på en familj så ska karl ha synfel, då skapar vi nog sannolikt ett barn med glasögon. 

Russin börjar även det bli ett beroende tyvärr. Äpplen och russin, gud. Det går utför.

Idag så har det varit möte med stort M, alltså hela dagen sort of. Jobb efter självfallet. Så kul när en arbetskamrat frågade mig om jag inte funderar på att skriva en egen pjäs. Jag svarar chockartat: mjaaoeonejje, varpå han brister ut i skratt. Tänk vilka friheter vi kan sno åt oss, alla valmöjligheter. Vette tusan om det fungerar till mig fördel dock, jag menar min största ångest är att välja flingor eller bröd, det finns För många. Låser man sig? Hela tiden tänker man att livet är kort, men inte så kort. På sistone har jag hört sägas "jag ska börja mitt liv när jag är pensionär" väldigt mycket. Me not like!

Don't let the bed bugs bite.

My greatest, Elin är 20 år idag.

För några dagar sedan diskuterade jag min blogg med en god vän. Han påpekade hur personligt en blogg är och hur blottad personen ifråga blir. Sant tänkte jag, fast ändå inte, i alla fall inte för mig. Det som står på internet, oavsett syfte har enligt mig gått igenom otaliga filter, bara genom att människor tolkar sina känslor i ord. När jag skriver så blir det omedvetet en slags fiktion, jag tänker trots allt i banorna "någon kommer att läsa detta". Det personliga blir på så sätt lost in translation. 

Detta betyder såklart inte att det hela blir opersonligt. Det är helt enkelt min åsikt att känslor inte kan uttryckas med ord fullt ut. Precis som våra kära konstarter. Musik skulle inte finnas om ord kunde beskriva det. I slutändan så kan jag hävda att allt jag skriver på denna blogg är påhittat, skrift som i en roman, för att återknyta till ämnet. Huruvida nödvändig en fiktiv blogg är kan diskuteras. Samhället har bevisligen ett behov att veta av andra människors tillvaron och ett outgrundligt behov att hävda sig. 

Night.

Det är min största last. Äpplen. Inte världens godaste frukt, men jag kan inte sluta äta. Kostar mig en förmögenhet också. Läste någonstans att tre frukter om dagen är det ultimata, efter det är det icke hälsosamt längre... 

I will let you know. 

Vad är konst? Vem bestämmer? Och vem ger rätt svar?

Det har jag gått runt och filosoferat på today, de flesta som kommit nära en löpsedel eller slagit på nyheterna förstår kanske varför just idag. Frågan står mig ganska nära, främst för att jag skapar det själv, om man vågar säga så. Då jag gör det jag gör, kämpar jag för kulturens överlevnad och värdering i samhället. O ja, det är svårare än vad man tror att leva med teater. Sist igår pratade vi om detta, från hur man bemöts av främlingar till hur man behandlas av släkten. Ofantligt många gånger har jag ifrågasatt mig själv "du gör inge nytta". Den matchen är inte avgjord än, tyvärr. Jag bråkar fortfarande med mig själv.

En sak är klar, och det formulerade kulturministern ganska bra imorse på nyhetsmorgon: Hon påminde oss om att när det är krig så bränner fienderna ner bibliotek, konstverk och skulpturer först; de attackerar det människan håller närmast. Tänk på det.

Bara vara. Det är nog det bästa som finns.

Igår firade min bättre halva sin 20-årsdag. De växer upp så fort. Men lika glad för det är jag...!

Idag: Super-Sunday, som jag från och med nu tänker kalla den. Rep aka. Bara vara.

Imorgon: Först ut en tidig morgonpromenad för att riktigt rivstarta veckan. 

Nu: en bok, clementin och inget mer.

Det är stjärtelördagen. Jag sitter på jobbet och funderar lite på smått och gott.
Framförallt så har mina tankar kretsat kring denna dag och allt vad det innebär. Hjärnkontoret har arbetat på högvarv. Hur som haver så stannade jag på temat: komplimanger. Där fanns det mycket att hämta tyckte jag och tänkte på bra och dåliga komplimanger, från en kille, till en kille, syfte osv.

Efter att ha förbannat det svenska språket ett antal gånger (engelskan är så mycket rikare) och gått över från att tänka på engelska till svenska och tvärtom...så har jag kommit fram till dagens komplimang. Den jag skulle älska att få, älskar att ge. Den som innehåller mest, och alltomfattande smicker, alltså den som inte bara fokuserar på utseende eller personlighet, utan rubbet! På svenska låter den så lame, men på engelska åh:

Don't ever change.

(typ...Du är perfekt som du är)

I've got my rock moves.

Vaknar och går upp, sätter på mig en tröja går mot köket börjar ta fram frukost. Vaknar av att jag drömde att jag redan vaknat, går upp och sätter på mig en tröja, går mot köket...Vaknar igen...

Fredag den 13e.

Jag börjar mer och mer ogilla det faktum att jag har två sidor till mig själv: en akademisk och en estetisk, eller hur man nu skall beskriva det. Matten kompletterade mig under mina teaterår på gymnasiet. Freak. I nuläget känner jag mig så klart understimulerad, längtar efter en föreläsningssal och kunskap! Ge mig teorier, begrepp och bokhögar! Men när jag väl satt där ville jag ut och skapa, uttrycka sådant ord inte kan. Problemet som är framför mig är hur dessa två intressen skall kombineras. Återvändsgränd, då yrkena är tidskrävande och kräver mitt fulla engagemang. Men hur blir jag i slutändan en komplett människa...utan det andra. 

Min senaste lösning: Jag skapar ett alter-ego. Mitt namn är Clark Kent, på natten är jag regissör.

Jag är öppen för förslag...

Jag förstår mig inte på dagens ungdomar. Spotta? Överallt? Vad är det för vana egentligen...äcklig, ouppfostrad! Tjejer som killar gör det. Osexigt! Framförallt när man går mitt bakom personen och måste väja för att inte trampa mitt på det. Men varför är jag förvånad, really. 

Med en enkel tulpan! Eller snarare med geléhjärtan, har min pappa grattat mig på namnsdagen idag! Små saker som gör stor skillnad. That's what I'm talking about. 

Det är officiellt, alla åker skidor nu! Eller ska, snart. Eller har, för inte så länge sedan. Det är inget konstigt. Bara att då jag inte kan slita mig från teatern så är det extra påtagligt. Åk för MIG!

Nu pratar de om pepparkakor på tv, mumsfilibabba!

Dagens hemlighet: Ni är superhjältar.

Here goes nothing.

På lördag är det en dag av mixed feelings. Alla stjärtans dag.
Majortiteten av alla par som singlar jag mött har en negativ inställning till denna dag, kommersiell dag, påhittat för att tjäna pengar åt giganterna blabla anledningarna är desamma hos de flesta. Fel. Människans enda problem är otacksamhet, egoism och bortskämdhet. Vi behöver en bestämt dag (en dag som börjar reklameras veckor i förtid så vi inte heller ska glömma bort den i vår stressiga vardag) för att inte vara helt egocentriska. En dag för att bekosta oss en komplimang till vår käraste. Trots dagen är det inte alla som ger, utan dagen har en massa förväntningar också! Alla sitter och Väntar på smicker. Inte vara generösa själva, nej fy.
Därför hyllar jag denna dag. En dag som försöker värma de iskalla och isolerade hjärtan mänskligheten besitter. En dag, som egentligen borde vara precis som alla andra. En komplimang är det billigaste, men det mest dyrbara någon kan ge och få.
Då vi alla aldrig gör något snällt om det inte gynnar en själv 364 dagar om året, är denna lördag en dag att hylla kärleken. Det vi tar för givet.
Det som gör mig mest fundersam är ensamheten som sprider sig. Ett hat mot den 14e enbart för att man enligt regeln ej ska vara ensam. Jag får inte ihop det. Eller jo, det går hand i hand med egoismen: om inte jag är lycklig, skall ingen annan heller få vara det? Eller, ett hat mot de där puttenuttiga, för att de Kanske tar vara på det finaste som finns. You got me. Här har jag ingen bestämd åsikt. Still in progress so to speak.

I'm sorry. Slutsats: Människan är grym. Och jag är bara människa.

Har precis sett klart filmen Alfie Var sugen på en hjärndöd semi-kärlekskomedi, no strings attached liksom. Då jag kände mig mottaglig för en romantisk trasselhistoria med ett lyckligt slut. Så jag börjar kolla på filmen och anar att jag gjort ett misstag, delvis för att storyn är urlarvig men främst för att det där lyckliga slutet tycks avlägsna sig efterhand. Till slut sitter jag där med den sista repliken i filmen:

"So what's it all about?"

The end.

VA?

inte ok...

Dumstrutar é vi allihopa, allihopa, allihopa. Dumstrutar é vi allihopa och jag med och du med. Jag med.

Ni har väl inte missad fullmånen ikväll? Vackert.

Jag är en person som aldrig, i alla fall inte sen jag var typ 13 år, haft en ordentligt planerad semester. Utan det blir tyvärr spontana resor för mig, dvs. det är inte alltid garanterat att jag kommer bort. Men nu jäklar ska det bli andra bullar. Alla tänker solsemester såklart, men nej! I höst skall ingen annan än moi ut och fjällvandra! Jag tillsammans med 30 andra, inklusive min mamma och Lollo (plus nya hunden) skall Lappvandra, en sk. fjällmarsch. 5 dagar, tält, torrmat och Sveriges vackra natur! Jag har sett lite bilder, och tro mig, man behöver inte resa hundratals mil för att uppleva moderjords underverk. Så nu vet ni alla varför jag hårdtränar. Jo, för det är långt vi ska vandra och man har minst 16 kg på ryggen. Jag kan redan förnimma den friska fjällluften, I'm excited!

Tillbaka till verkligheten då. Idag har det varit rep för hela slanten, no surprise där. Och! Ännu en barnrumpa börjar bli stor, Grattis Patrik 20 år!

Ah jusste. Idag åkte jag min gamla bussväg hem till Haninge. Jesus, jag saknar inte bussar kan jag säga! Det var så trångt. Något jag inte stördes av i mina unga dagar, alltså de sju åren innan studenten. Men en dam bredvid mig läste DN och över Hela mig typ! Hallå Idiot, tänkte jag, här sitter jag! Och ojoj när hennes mobil ringde. Jo bort med tidningen, upp med väskorna, leta mobil, bli stressad för det har ringt några signaler, hitta mobilen och missa samtalet. Samtidigt har jag då försökt sitta kvar på stitsen bredvid för glatta livet. Trauma.

Tunnelbanan for the win. Trodde jag aldrig att jag skulle säga det. 

Cheers.

Jag håller på att explodera. Pensionärer. Herregud. De är ofattbart otrevliga och tror att de alltid har rätt, när de ALLTID har fel. Men eftersom de är äldre så vet de bättre såklart... och jag måste le och be om ursäkt för annars...ÅH!

Jag sitter alltså på jobbet och avlider. Det är lördag jag vill bort härifrån.

I bakgrunden hör jag opperetten sjunga. Jag vill kräkas.

Count-down: 2 h och 30 min.

Jag har två stycken mailadresser: en "riktig" gmail och den andra töntiga msnadressen som jag inte orkar uppdatera. Tror de flesta har två. I alla fall så brukar det vara spännande att få mail till gmail, det är oftast något viktigt. Mail till den andra är bara reklam och löjliga kedjebrev. TILLS IDAG! Jag fick ett fint mail från älskade Hanna S. Ett brev från la France, efter ett långt uppehåll av oro för denna kvinna. Men hon lever och frodas så att säga!

Idag är det fredag, alltså helgen är här. Jag finner dock ingen glädje i detta eftersom jag "tog ut" min fredag i onsdags. Så här sitter jag och tänker inte röra mig ur fläcken. Dessutom så tränar jag tidigt och jobbar monsterpass imorgon, så det blir en film och tända ljus tror jag. 

Min plånbok är tacksam för en lugn fredag också.

Jag är inget fan av sömn, att sova. Önskade att jag inte behövde det. Det är tråkigt, stilla och för tyst. Ensamt. Det sägs ju att när man genomlidit en nära-döden-upplevelse så passerar hela ens liv för ögonen. Det händer varje natt känns det som, alltså inte nära-döden-upplevelsen utan att livet skymtar förbi. Inte alltid så uppfriskande. Hoppas verkligen att jag inte är ensam om det här. Då får ni säga till, i all välmening så klart.

Lite personligt late night deppande fick ni där. Mood-killer. Rycker upp mig till imorgon kära vänner. Fredag är det ju inte varje dag.

Sayonara.

Igår så var det överraskningsfest för tre av mina vänner som åker till Indien imorgon! Gah. Kommer sakna dem a lot, delvis för att två av dem är underbara skådespelare i min föreställning. Men alla kommer att fattas mig.
Tillbaka till festen. Den var lyckad, för att underdriva lite. Det finns många ord som kan beskriva kvällen, men jag vill inte. De orden är mina.

I nuet sitter jag på jobbet och inväntar fikaförsäljning. Slightly bored. Förutom för någon minut sedan då jag  fick finfrämmande.  En kvinna som alltid värmer upp min annars trista  tillvaro. Mmm.

Jag har ändrat mig. Jag vill inte sitta på en flotte längre. Dansa tryckare, är det en dödförklarad tradition? Det vore inte helt fel i alla fall. Även om ni tänker klassfester på lågstadiet så äsch. Best days of my life i sådana fall. Då en ynka puss var det onämnbara, existerade knappt som tanke. Okomplicerat var ordet.

Idag var jag nära att sno en tuggummiautomat. Man lägger en femma i den och viipps så kommer ett tuggummi som har smak i sådär ingen tid alls, ni vet. En sådan har jag drömt om att ha stående hemma forever, särskilt en med rund överdel. Och denna var trasig! Jag trodde jag skulle dö när jag stod där och stirrade på den, jag lovar att den ropade på mig. Fast jag kände mig inte särskilt sugen på allmän vandalisering. En annan dag tänkte jag. Tills jag nu såhär efteråt räknat ut att oddsen att en annan tuggummiautomat råkar vara sönder precis när jag passerar inte är så ljusa. 

Life is life. 

Jag vill, vill, vill, vill, vill, vill sitta på en flotte. Blås på mig. 

Som R sa igår: jag har slutat försöka förstå mig på dig. That makes two.

För övrigt så tänker mamma skaffa hund igen och har kollat runt lite på blocket osv. De hittade en sötnos och gissa vad stackaren heter.......Pricken!!!!!! Gud människor, innovativt? Gräv ner er. 

Rocknroll.

Råkade klicka in mig på aftonbladet och måste inflika en oskyldig artikel:

"Vänsterhänt?

Grattis! Då är du som gjord för framgång!"

Senaste fallet är ingen mindre än dear Mr. president Obama.

Det står även:

"-Vänsterhänta är  den sista nonchalerade minoriteten!"

Amen to that.

Nyss hemkommen från rep, är urtömd som vanligt. 

Igår var det då partydrottningen som anordnat storslagen 20årsfest! Lokal: kungliga tennishallen. Sweet music och vänner så blott ögat kan nå. Tack tack tack Tess!

Kan även nämna att min  "göra bort sig innan man är full"-rutin är officiell. För vad är inte en fest/utgång om jag inte lyckas ramla utan alkoholpåverkan (eller i alla fall påtaglig)...Igår ramlade jag som en passande entré till festen, och det har hänt förut minsann. Pinsamt, pinsamt.  Då ingen heller  godtar förklaringen "jag snubblade" eller "jag är klumpig" och typiskt är såklart att jag Aldrig ramlar på vardagarna. Tro vad ni vill people.

Om 10 min ny vecka, nya tag, nya utmaningar och brustna hjärtan.