Stupid is as stupid does.

...problem hänger över en. Saker som måste göras, planeras, fixas och saker som man allmänt borde oroa sig över. Ibland är det därför skönt, i brist på bättre beskrivning, att lägga vikt på de löjliga värdsliga problemen som t ex VAD ska jag ha på mig på lördag?!?!?!?!?!

Jag och Elin brukar ha ett obligatoriskt ångestprat innan varje storslagen fest (eller betydelselös utgång för den delen) och idag hade vi den. Inte lika ångestladdat som det kan vara, men ändå. Vi brukar alltid konstatera att 1, man bör ha kläder på sig 2, men det vore lättare att inte ha något alls 3, vi skämtar om kejsarens nya kläder 4, går tillbaka och ojar oss över att man förmodligen måste spendera pengar på något nytt och slutligen 5, "aja alla kommer ändå vara snyggare". Sen suckar vi djupt över detta nederlag.

Pappa har köpt randig kaviar med mjukost. Herregud. Nu vet jag varifrån jag ärvt dessa skeva cravings.

I lurarna spelar Röyksopps nya album.
Jag har precis kommit från en provsmakning och är nu påväg till jobbet. Idag provsmakades viktminskningspulver. För er som inte vet så kan man få provsmaka i princip allt, som dressing, ostkaka, hamburgare etc. Pulverdrycken idag var för övrigt hemsk, jag fick ner en klunk av varje sedan sa det stopp. Fy.

Det känns som att vi alla väntar på bättre tider (våren!?!). Som att vi hamnat i ett vakuum, en tomhet, tagit paus eller vad vi nu ska kalla det. De flesta bloggare är sega med sina upplägg och det verkar som att alla helt enkelt tappat lusten att berätta. Antar att det är samma för mig. En liten ursäkt är de dubbla jobben jag nu har och hur premiären smyger om hörnet. Jag har inte varit statisk nog de senaste dygnen för att lyckas skriva något vettigt. Vilket jag inte är nu heller egentligen.

Det är inte så att tankarna står stilla. Jag känner hur ord snart kommer att flöda ur mina fingrar. Snart. Lite tack vare mitt nya tillskott och hjälpreda i vardagen: nämligen en töntigt liten dator! Mitt sällskap på tunnelbanan. Så nu behöver jag delvis inte få ångest över den tid jag slösar genom att pendla, eller dö av ilska när jag fummlar med papper, manus, almanacka och allt vad det kan vara, från Farsta till City. 

Godmorgon allihopa!

Här sitter jag och halvsover, bävar inför resan in till stan och dagens baby-sitting. Jag är trött och min kropp är trött. Farbror doktorn har sagt att jag skall ta det lugnt, och jag ska försöka. Jag har gått och funderat på något Jonas sa, om att rensa ur mörkret vi haft omkring oss genom kost och hälsa. Som en sann härmapa skall jag försöka följa honom lite. För min del kommer jag därför avstå ifrån t ex alkohol ett bra tag framöver. Försöka mig på en vit framtid och möta den positivt!

Hooya.

Uppe med tuppen! Sitter på jobbet och inväntar en invasion av barn till barnföreställningen "Vem är ensam?".

Igår tog jag det lugnt med en för stor påse naturgodis, Let's Dance och senare filmen 1408. Har varit lite hängig de senaste dagarna så att ta det lungt kändes som ett moget val. Som ni vet är tv4 kanalen med mest reklam och i tittandet av Let's Dance så såg jag reklamen för nya Robinson typ tusen gånger. Reklamen är så taggande tycker jag, inte nog med att låten är otroligt passande så är stämmningen klockren. Så klockren att jag i mina oändliga tankebanor kom fram till: kanske man borde anmäla sig någon gång? När jag annonserade detta för min käre bror fick jag sjävfallet responsen "Du är jag värsta storstadstjejen ju". Jag var inte sen med att påpeka att man (jag) faktiskt kan vara en hybrid mellan storstad och out-back äventyr!!

Resultatet av för mycket Robinsonreklam blev att jag inte kunde släppa tanken. Nu är sugen så in i bomben. Enda problemet är att man hamnar på en tropisk ö bland alla världens oupptäckta arter insekter och ja, jag är ju allergisk mot myggbett och allt vad det innebär. Så en potentiell död känns som en anledning att inte anmäla sig. Men tänker jag då, hur stor är chansen att man kommer med? Dumduumduuum.

Auf wiedersehen.

You heard me. Från och med idag och en tid framåt så ska jag sitta barnvakt till Hanna, 16 månader, från morgonen fram till klockan tre! Jajamensan, efter mitt tjatande om barn och mitt icke-gillande av dessa varelser så har jag hamnat i träsket. Byta blöja, värma välling, ut med barnvagnen och allt! Min första dag idag gick suuuuperduper! Den lilla grät nada, utan verkade trivas hyffsat bra i sällskap med yours truly. När vi sedan tog en promenad i blåsten så fick jag även kommentaren "trend-mamma", vilket gjorde mig lika rädd som smickrad. Så om ni undrar vad jag har för mig under dagarna så springer jag med största sannolikhet runt med hinkar i händerna och med barnmat på kläderna.

Enda negativa jag märkte idag är hur utmattad man blir. Jag som kände mig som king of the world åkte och tränade, och dog typ. Så nu sitter jag här och sneglar på klockan...somnar sakta men säkert. 

Idag hade jag lätta skor på mig! Trodde flera gånger att jag glömt skorna när jag gick ut, dubbelkollade ett antal gånger och blev lika glad varje gång!

Min pappa är då borta i två veckor och jag har redan börjat vänja mig vid att sova i en tom lägenhet, tystnaden har frälst mig. Och småsaker som att kunna bjuda hem folk är befriande. Min lördag var guld värd och det var länge sen jag skrattade så mycket. 

Dock känns det som att min hjärna har en lock-down. Den är på semester, strejkar eller vad man nu ska kalla det. Och vad skapar det? Jo, ren panik! Tankarna rymmer hemifrån hela tiden. Flyr fältet. What's up with that liksom. 

Nu kommer Jonas. 

Kalas hos mig igår. Riktigt illa gick det, på gott och ont. Underbart galet kul.
Igår var det alkohol och godis, idag mcdonalds till frukost/lunch- det märks verkligen i kroppen, alltså inte att man är bakis, utan att man torterar kroppen med onyttigheter. Fy säger den. Thank god för vatten och kaffe. Har varit nära att slockna här bakom kassan bland alla seniorer...Zzz

Det största minuset med att ha folk hemma är städandet efteråt, it sucks. Även om alla hjälps åt och det går smidigt osv så märker man verkligen att det har hänt något i lägenheten när man sen kommer hem.

Att vi lyckades sova fyra stycken i min säng är och förblir ett mysterium.

Aftonbladet idag:

"Nya listan till ett längre liv

Här är den- topplistan över maten som ger dig ett längre och friskare liv!

Det är den ledande näringsforskaren Gary Williamson, professor i funktionell mat vid Leeds university, som listat maten som "är essentiell för din livslängd".

De 20 utvalda livsmedlen är fullproppade med polyfenoler, antioxidanter som saktar ner åldrandet och skyddar mot genetiska risksjukdomar som cancer och hjärtbesvär. Och till vår stora glädje har kaffe och mörk choklad lyckats ta sig in på listan över livsnödvändiga nyttigheter!

Klirr-klirr låter det när folk går förbi. När solen tittar fram så ser det riktigt fint ut också. Solen retas verkligen. Själv så var man inte bättre än att gå förbi systemet vid 11, kommer till yogan med fel kassar verkligen. Äsch.

Det härligaste är att jag har ingen aning om vad som väntas ikväll.
Den som lever får se.

Jag har alltid skämts för mina bristande hemmafrukunskaper, eller brist på intresse av dessa. Jag tycker som ni vet att det är dödstrist att laga mat, men jag kan när jag måste! Men en sak är jag bra på och det är att städa! Kanske inte är den mest regelbundna städerskan, men när det är lortigt då jävlar! Idag har jag en fullbokad dag, först yoga sedan jobbar jag fram till 18 och då ska lägenheten vara städad. Så, jag har varit uppe med tuppen och städat! Det är självklart ingen större bedrift sådär men nu när det är över känns det himla bra.

Jag har även lyckats stryka, ordna i garderoben och skickat iväg veckoplaneringen till mina kollegor. Done and done. Ah jusste, diskat har jag också....eftersom jag lever i stenåldern och har ej diskmaskin. Nu vet ni.

Med detta uppradande av hushållssaker tänker jag att det är svårt att berömma sig själv för stora saker ni vet. När man verkligen har varit duktig så känns det alltid som att skryta osv. Däremot  känns det  "mer ok" att berömma sig själv för sådana här småsaker. It's the little things som förgyller vardagen antar jag.

Dags att rusa.

<3

Vad ska du bli när du blir stor?

Tänk när man fick den frågan som liten. Och det fanns inget svar som var omöjligt, inget svar som var ouppnåerligt. Som liten var man inte rationell, pengar hade ingen betydelse utan räknades i potentiell mängd godis i påsen. Det existerade inget bättre eller sämre yrke, status var något konstigt en man i slips och kostym hade. Så var det i alla fall för mig.

Så, vad ska jag bli när jag blir stor?

Nu när man får den frågan är den lite annorlunda formulerad, och man förväntas ha ett jävligt bra svar. Och ett svar som räcker livet ut minsann, för genom att "utbilda sig" binder du upp dig. Eller? Jag har turen att vara omringad av bra exempel. Men det finns skeva världsuppfattningar omkring mig också. 

Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Förutom större, äldre och bättre. Det får räcka för stunden i alla fall.

I have lost it. Idag försökte jag göra det jag trodde skulle hjälpa, det som skall bota allt i min värld. Hur töntigt det än låter, så är det rehab för mig att ut och shoppa solo. Musik i lurarna, känna på alla kläder inom räckvidd och prova, prova igen, kanske köpa. Ja, you get the picture. Särskilt när jag var inställd på att köpa vårkläder, ljusa färger åh. 

Som ni har räknat ut så gick det sämst, jag hittade inget. Kände mig obotligt kräsen och deppade ihop totalt. Why?- ekade i mitt huvud. Dagens i-landsproblem jaja. Men mitt problem likväl, and it sucks. Jag behövde unna mig kände jag, behöver känna mig lätt. Särskilt då jag tänker att anledning till varför jag känner mig är tung pga alla kläder vinter bär med sig.

Det som har gjort mig mest irriterad idag ändå, är bilister! En tur från stan hem i mammas bil var nästintill självmord. Galningar överallt! Jag var seriöst livrädd ett tag där. Hostar upp: pensionärer....som verkar vara benägna att krossa allt i deras väg. Scary stuff.

Godnatt folks.

Jag funderar på att bli matchmaker. Det fungerade alldeles utmärkt igår; jag sysselsattes i en stund, hon hittade söt kille, och jag kände mig nöjd och hjälpsam. Win win situation.

Har tyvärr inget roligt att berätta idag. Vi har repat, sedan har jag suttit på Boule och gjort det jag nu gör. 

"Trouble is her only friend and he's back again.

Makes her body older than it really is

And she says it's high time she went away

No ones got much to say in this town

Trouble is the only way is down"

Leverpastej.

Sa farbror Ruben.

Lördag again alltså.

Strökollar på tv, där friidrotten har tagit över...

Jag känner mig full av energi och trött på samma gång, en ganska märklig känsla. Är redo att gå ut men även att somna tidigt ikväll. Paradoxalt värre. Ålderstecken kanske?

Det här med facebook är ett fenomen har jag (sist av alla jag vet) kommit fram till. Total och frivillig övervakning av vänner och bekanta. Nuförtiden är man aldrig ensam, bokstavligen kanske, men inte på facebook. Inte för att jag har uppslukats helt och blivit en inbiten veteran ännu, men jag förkastar det inte som jag gjorde förra gången. Ålderstecken igen? Tänker samtidigt på den där reklamen för el, ni vet den som pratar om hur vi blir mindre och mindre sociala, ansikte mot ansikte i alla fall. Blir det så att folk tänker "jag pratar med dig redan, varför träffas?"....jag vet inte. Hope not.

Det finns inte värme utomhus, skapa den själv med en eller flera kramar (eller dylikt)!

Nu längtar jag efter mina små hamstrar som snart är på väg.

Bubbel trubbel flickor!

Jag vet inte var eller när jag såg det, eller om jag hört det, men den här meningen har svetsats sig in idag:

"No guts, no beauty"

Den störde mig lite. Och slutligen så måste jag hålla smärtsamt med. Överallt är självkänslan det allra viktigaste, särskilt på krogen, som jag på senare har tid fått erfara. Det här låter så knasigt, och jag menar väl, men en eloge till alla ni singlar! Krogdjungeln är hård och skoningslös, dissar flyger hejvilt och ingen barmhärtighet visas. Du placeras konstant i olika fack och kommer inte undan. Snygg, ful, brunett, blondin, ung, gammal, lång klänning, jeans...Allt har sin plats tydligen. Och i denna djungeln är självkänslan det allra mäktigaste vapnet. För ja, tråkigt nog, så är det krig varje helg mellan facken.

Har ingen lust att skriva mer om det dock. Förhoppningsvis så förstår ni vad jag är inne på även om inte hela historien förtäljs.

Jag vill tro mig själv vara en romantikens förkämpe.

Affisch. Jobba. 

Igår hände något roligt, eller förunderligt kanske. Jag sitter som jag ofta gör och läser på tunnelbanan, tittar upp ibland då och då, oftast när något händer. Det som hände idag var simpelt nog att en tjej snett framför mig fick ett sms. Jag betraktar detta av någon oförklarlig anledning. Tjejen läser sitt sms och efter några sekunder växer ett stort leende fram på hennes läppar. Jag som tydligen inte har brist på fantasi, föreställer mig ett oändligt antal möjliga sms som kan få en människa att le så stort. Det hela slutar med att jag lever på glädjen en annan fick via sin mobil till idag. Tänka sig.

Dagens What? : Jag och Jonas avslutar vårt underbara marknadsföringsmöte på restaurangen Rice med lite glass. Till glassbuffén finns självfallet massa tillhörande såser, choklad, kola, jordgubb...och smaken suris (som godiset surisar). Vänta nu. Jag glömde visst: "Surissmak med GLITTER". Alltså en sås till glassen...som man äter.

My gosh.

Dags att get a grip! Jag är som ett litet barn. Ni vet hur barn förundras över allt, håller i så många leksaker de kan, noll fokus. Så känner jag mig. 

Jag får inte låta mina tankar flyta iväg längre. Inga mer ursäkter, utan total fokus är grejen från och med nu. Mitt viktigaste arbete med teatern börjar nu. Nu ska en föreställning skapas. Nu ska allt formas. Nu ska det bli grymt. Människor kommer se detta, de kommer döma, ifrågasätta, gilla, ogilla, hata, älska. Smällar kommer att få tas, applåder kommer att accepteras. Glädje. Perfektion ligger i betraktarens ögon, och jag är inte betraktaren som får döma denna konst. Fan. Jag har inte en livstid att bestämma heller, utan till maj. Maj. Mitt hjärta slår snabbare redan nu.

Tack för de människor jag har vid min sida. De som förstår, de som vill förstå. Framförallt de som gör detta verklighet, mina idéer till realitet. Tankar till rörelser, fantasier till känslor. 

Hjärnkontoret sätt igång. Go.

Jag är nervös som få still.

I lördags gick jag som sagt runt och trodde att det var söndag hela dagen! Nu då, den riktiga söndagen, känns det som att jag totalt slösade bort lördagen. Jag stal en dag från mig själv. Intelligent där.

Därför så känns måndagen så plötslig och jag känner mig tröttare än vanligt. Blä.

Som tur har jag fastnat i en enormt bra bok, där verkligheten är helskev och fantasin total. I väntan på våren är det precis det man behöver för att förbi se vår gråa vardag.

"Jag drömmer alltså blir jag" 

har ni sett de reklamerna? Ganska fint.

"En knöl med attityd"

Usch.

......................................................................................................................................jag har facebook.