Even the Mona Lisa is falling apart

Jävlar vad jag biter i ett surt äpple nu. Igår var det frid och fröjd i och med att juridiktentan gick vägen. För en nanosekund lyckades jag släppa the real pain in the ass: hemtentan.
Så här är jag bänkad. Solen hånar mig storslaget. Det är dags att ta tag i monsterfrågan, en fråga där man skall använda sig av en "kulturprodukt" för att ta sig an de utgångspunkter som skall diskuteras (makt, kön, klass och etnicitet) utifrån ett fenomen/problem i samhället. Nu tappade jag er allt.
Anyhow. Så lilla moi har valt att problematisera fenomenet överflödssamhället med hjälp av filmen/boken Fight Club. Piece of cake..........................
Varsågoda. Då var ni tillräckligt uttråkade för dagen.
Men jag måste bara dela med mig av en liten fundering. Eller tja, vad det nu är. I helgen så, som alltid, diskuterades lööööve eftersom alla stjärtans lurade bakom hörnet. Och vi kom in på det klassiska ämnet: vad tänder vi på, både utseendemässigt och  vilka egenskaper som är de mest eftertraktade (och avtändande för all del). Först hamnade vi i en slags sörja av boob vs. ass, vilket alla ganska fort tröttnade på. Lite mognare kan man ju va. När jag väl började pladdra så insåg jag hur mina preferenser har förändrats ganska egendomligt genom åren. Jag rationaliserade alla tankar såsom "ja, snäll ska han ju va, utseendet spelar ingen roll, fast blåa ögon är ju fint". Been there done that kom jag fram till. OCH. Jag kom fram till EN sak. Hör och häpna. En sak som spelar den största rollen av alla, en sak som säger allt om personen (okej nu drar jag alla över en kam men skitsamma), en sak som får mitt hjärta att smälta o mig att känna mig som en ynklig lite disney-princessa:
Leendet.
Och inte vilket leende som helst, utan ett som hmmmn används! En person som ler, som skrattar, han bjuder på sig själv, är öppen och välkomnande. Han är eftertänksam, försiktig och utan ett ego som förtrycker hans riktiga jag. Fint.
Då avbryter jag mina onödigt långa diskurser om ingenting. Och tänker sura som en snorunge en stund, och SEN börja med hemtentan.
Hakuna matata.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0