Stupid is as stupid does.

En egenskap som jag imponeras av, värderar och själv försöker upprätthålla i alla väder är: förmågan att våga erkänna när man har fel. Kanske låter lite konstigt, men vissa har ett stort problem med detta, och det påverkar omgivningen något otroligt. Som tonåring är det ok, för det är en del av ens trotsålder och sitter typ inprogrammerat. Men som vuxen. Vad gör det om man har fel ibland? Betyder väl bara att man har lärt sig något man Inte visste. Och det finns faktiskt ingen som besitter den absoluta kunskapen, finns alltid något att lära sig. Som ni förstår har jag suttit och gnuggat mig i huvudet och tänkt på detta. Hur bollen började rulla egentligen, när blev det pinsamt att inte har svar på tal all the time?

För att starta på ny kula borde alla äta en banan, snubbla på skalet och skratta åt sig själv!