Stupid is as stupid does.

Klockan var slagen åtta på kvällen. Dags att promenera ifrån träningen längs med den halvupplysta vägen. Varje lampa tycks dämpad och skuggor sträcker sig över hela vägen. Mellan lamporna är det bäcksvart. I mina ögon, där skärpa inte infinner sig och allt är suddigt, förvandlas vägen. Fantasin kämpar för att överta mitt vett, och non-stop säger jag till mig själv "det är inget, du ser bara dåligt". Tills jag ser något några meter framför mig som ser ut som ett djur. Av någon anledning så tappar jag tid och rum och tror att det kan vara VILKET djur som helst. Hund, katt, en råtta är de realistiska möjligheterna. Fantasin 1- 0. Så vad jag gör? Jo jag fryser. Stannar. Står och kisar med ögonen för att urskilja vilket monster jag kan ha framför mig...tar för säkerhetsskull några steg bakåt, knäpptyst såklart! Börjar runda den lite, hitta en annan vinkel. Rör den på sig? Rör den sig emot mig? Vet inte, vad är åtgärden? Ta en annan väg? Sedan hör jag något komma BAKOM mig! Och hoppar till som ett annat miffo, med en obeskrivligt pinsam ljudeffekt till. Killen bakom mig tittar försiktigt och passerar som ingenting.

Han passerar monstret som ingenting.

Han passerar en pinne som ligger på bron som ingenting.