Stupid is as stupid does.

Vi skulle se Tolvskillingsoperan. Men vi gick i första pausen. Jag säger inget mer.

Så här sitter jag och ångrar den där sista minimoroten jag åt hos R. Och jag känner mig lika uppfylld av morötter som av vänskap. För mysigt hade vi, och pratade gjorde vi, om allt som människor tror att man inte kan prata om. För första gången på länge så kunde jag distrahera mig själv från att tänka tunga tankar, älta och annat bs. Nu är jag smått återupplivad. Det känns fint. 

Sleep tight.