Stupid is as stupid does.

Känner att konceptet "helg" försvinner när man inte pluggar, eller har ett heltidsjobb. Alla dagar i veckan smälter samman och den där efterlängtade pausen dyker aldrig upp. Undrar om det är övervägande psykiskt eller fysiskt påfrestande? Hur som helst är min kropp och hjärna överens om att en helg skulle sitta fint. Men en riktig helg står inte på schemat, utan det är jobb och rep. 

Nu tänker jag inte klaga för det. Det kommer komma en tid då även jag får njuta av en helg, utan plugg, jobb och allt vad det nu kan vara. Vi alla är i den sk mellanperioden i livet nu. Innan du gör det du kommer göra resten av livet dvs, om man går enligt bokens alla regler. Vi är vår egen familj, för gammal för den där hemma och way too young för att skaffa en egen. Men ensam är stark eller? Man blir beroende av sina vänner på ett vuxet sätt, det närmaste man kan komma familj. Du tvingas utforska livet, då en riktig trygghet (typ gymnasiet) inte finns- du måste skapa dina egna mål, göra dina egna val och veta vad dessa är till att börja med! Samtidigt så är det här enda gången i ditt liv du får "lov" att vara såhär fri som människa, uttrycka individualitet osv. Möjligheternas ålder. 

Lite vardagsfilosofi där. 

Idag har jag för övrigt planerat allt inför teatern tills dess att vi har premiär den 29e maj, jag är tjejen med kollen. Sedan har jag tränat, minskade min personliga löptid på 3 km. Och till slut så tog jag med mamsen och såg "Vem är rädd för Virginia Wolf?" på stadsteatern- rekommenderas. Korfattat min dag.

OBS! Till er som kommer träffa mig inom en snart framtid, Varning! Jag har hamnat i en slightly efterbliven/förvirrad period. Jag ber redan nu om ursäkt för de missöden to come  i helgen. Bare with me!

Sincerely yours.