Stupid is as stupid does.

I helgen diskuterades musik, något jag finner väldigt intressant. Mestadels för att musik är en sådan viktig del i mitt liv och för mitt skapande, men även för att det är så fascinerande hur människor ser olika på musik och behöver det på olika sätt. Vissa definierar sig själva enligt musikens alla uttrycksstilar så att säga, dvs det präglar ens klädsel, vad man gör, vänner osv. Jag själv behöver musik för att ibland tänka klart eller bara för att tänka efter, djupgräva lite. Olika sorters stilar beroende på vad jag tänker på... instrumentalt när jag behöver inspiration, text när jag är ledsen, bas och tempo när jag känner mig vän med livet och levande...

Jag har i alla fall kommit underfund med att musik för mig är inte "music makes people come together" i dess sanna benämning (bortsett från fester och partymusik)- utan musik är för mig något jag har för mig själv, en dagbok? någon som förstår? jag vet inte. men nått är det: me and my music.