Stupid is as stupid does.

Ibland måste man stanna upp och rannsaka sig själv, tiden som gått och den förändring som drabbat en. Sommaren är för mig som en mellanperiod, tiden står still. Nästan som att livet tar en paus för att andas mellan två intensiva perioder. Vad Har hänt? Antar att det är sådana här tankar folk får när nyår närmar sig, typ vad har jag gjort iår? För mig har sommaren då naturligt blivit "nyår" eftersom nästan allt förändras emellan denna varma årstid. 

Lite små bra/dåliga skeenden, förändringar och stoltheter (som snurrar runt i skallen):

- Vi tog "Ta inte i så du kräks" mot stjärnorna. Tillsammans grälade vi. Tillsammans är vi idag en oförstörbar klump kärlek, en tilltrasslad boll av unika personligheter och talang.

- Evelina träffade Lilja, det fixade vi.

- En stor förlust i mitt liv- vet ännu inte hur läget är va.

- Jag tränar och hittar tillbaka till den unga Evelina som förlorades i viktor rydbergs betygsångestdepressionen.

- Lyckas ludda in mig i en vän, känslor uppstår och dör.

- Tappar litteraturvetenskapen och saknar den direkt efter avskedet. Man kan inte få kakan...

- Förtränger myggallergi- hell on earth

- Lär mig nästan använda en telefon som alla andra. Underdrift, borde skämmas.

Lite annat i huvudet:

- Hägerstensåsen. Ylva och jag håller tummarna för lite barmhärtighet mot fattiga ungdomar! Så fin bussresa, jag bara känner de positiva vibbarna. Att bo med den kvinnan är helrätt.

- Arg på mig själv för att jag inte tagit mig tiden att gå på bio med Sophia.

- Luriga män i mitt liv, typ riktigt luriga.

- Och sen då? Teater? va nej jo okej kanske eller njae hmn gah socionom? va nej jo okej blä fast jaha gah

Om jag nu fick en önskan:

- Vill jag återuppleva dagarna på Elins landställe. Jag vill promenera en oändlighet med "Koooornelius". Vakna och (dö!?)skratta åt rosa spindlar. Baka en tveksam morotskaka. Drömma leva, leva drömma.

Gud nu skapade jag en snöboll också. Blogg, käre vän, det finns så mycket mer att skriva. Och mer för varje stund. Så mycket glädje och sorg som finns i ord att beskrivas. Inte nu. I mitt liv finns så mycket good and bad. En sak som jag i smyg är mest stolt över, som bara jag tyvärr hittills märker är: min tacksamhet mot det lilla. Kampen mot det lilla dumma som alltid annars lyckats vinna. Ni vet när man är på väg och ska möta bästisen men blir asförbannad när man missar tunnelbanan. Vännen är kvar, oroa dig inte. Uppskatta istället. Nu är jag inte alls färdig med detta, pågående arbete of course.

En massa babbel bjuder jag på. Varsågoda gott folk.

Ett långt farväl.