Stupid is as stupid does.

Idag har varit en ytterst händelserik dag!

På tunnelbanan in till skolan idag så satt det en bebis framför mig i knät på sin mor. Jag som inte alls blir distraherad av ungen utan är helt inne i min bok (säger vi) ler lite då och då. Fastän ungar är hemska varelser är de underhållande att stirra på. Mitt i läsandet/le och stirra på ungen händer det något. Plötsligt saktar tunnelbanan ner och hela detta scenario spelas framför mig i ultra rapid. Jag ser (typ känner också) hur ungen är på väg att nysa, den liksom laddar och jag ovetandes tänker "åh vad gulligt". Det som då händer, som i slow motion alltså, är att ungen langar fram ÅRETS snorlobba och denna lobba tänker minsann färdas. Och jag ser hur snoret tar sikte mot min jacka. Och som den flyger, och med vilken densitet, vad är det för fel på ungens snor? Så liten bebis, så stor lobba. All logik är som bortblåst. Jag försöker självfallet parera detta anfall, ett tappert försök men ack jag är chanslös. Guiness rekord-snorbomben landar tillslut på min vänstra axel. Vilket nederlag. Världen faller samman, hur skall jag åtgärda detta? Hur hanterar jag detta?

Ett tips är att INTE visa hur besvärad man är, mamman sitter faktiskt fortfarande med ungen mitt framför nyllet på dig. Så jag stänger alla mina känslor inombords. Slänger på ett leende, eller vad vi nu ska kalla det, och klämmer fram ett väldigt tryckt "ojojdå". Jag skrattar till lite och går artigt och sätter mig i en annan vagn.